Det kommer att kosta stora summor längre fram om vi inte redan nu satsar på de barn som riskerar att fara illa.
Ekonomen Ingvar Nilsson menar att det finns stora grupper av barn som inte märks så väl men som riskerar att få det mycket svårt om man inte satsar på dem eller om man drar ner på de resurser som finns.
Han talar om utsatthetens isberg, där de riktigt utsatta barnen är de som syns som toppen av isberget. Det är barn som redan far illa och märks så väl att de redan får del av samhällets resurser.
Strax under vattenytan finns de som han kallar riskzonsbarnen, de som ligger snubblande nära att bli verkligt utsatta men som med stöd och hjälp också kan finna en annan väg.
Ytterligare en grupp är de sköra barnen, de som inte lyckas så bra i skolan, men som ändå har tillgång till något vuxet stöd.
Längst ned i isberget finns de »normala« eller »robusta« barnen som alltid har någon vuxen som ställer sig upp och visar sitt missnöje om det föreslås besparingar.
Dessa barn behöver en ambassadör
Det är dessa barns familjer som drabbas av minskad sjukersättning, sänkt a-kassa eller lägre socialbidragsnorm. Det är deras behov som socialtjänsten inte ser. Dessa barn har inga språkrör.
Men Ingvar Nilsson menar också att det inte bara handlar om ökade resurser, det handlar också om att använda de resurser som finns på rätt sätt. För det finns resurser.
Men resurserna tenderar att splittras upp på många olika aktörer som vill göra sitt synsätt gällande. Därför finns det ett stort behov av att riva barriärer mellan olika myndigheter och beslutsfattare.
Många sköra barn och barn i riskzonen får också bära familjens problem på sina axlar. I stället skulle de själva behöva en ambassadör som ger dem stöd i vardagen och för deras talan. Ett slags barnombud.Text: Ingrid Sillén Foto: Jane Morén
(SAMBAbladet nov 2006)Ingvar Nilssons och Anders Wadeskogs texter om »barn och ekonomi« finns att läsa på www.seeab.se